HELGEN:

 
 
Helgen kom!
 
Med den några av barnen.
 
Det blir glädje ,det blir fest.
Alltid trevligt när barnen kommer hemresandes.
Stugan fylls åter utav glädje ,skratt och sång.
 
Små ,små barna röster höres, ivrigt tassande steg
När glömda gamla leksaker hittas igen.
Dmmas av och plockas åter fram, för nya lekar.
Kusiner roas av gemenskapen och
lyckan att läras nyheter utav varann.
 
Mångfaldens maträtter doftar från köket.
När de  anrättas i sina olika smaker, bildas en buff’e.
egna inneboende recept blandas i störst välbehag.
Klingande skålar, lekande, gläfsande i skrattande berättande.
 
Om dofterna och stoff från andra världar.
Bilder ifrån Indienresan och  många presenter,
Tårtor för alla födelsedagar.
Det är glädje stor, för både syster och bror
Ja för alla som samlas .
 
Blickar mötas, kärleksfullt i samförstånd.
Friska välgörande vårpromenader i vackraste solsken.
Med fågelkvitter och lysande gula Tussilago.
 
 
 
Annonser

MOLN:

 
Tankar:
 
Till takdropp och solstrålar,
Som kastar skuggor, över smältande snö.
Tankar strömmar genom mitt huvud.
Fyller mej med minnen, ifrån redan flydda dagar,
Som så många gånger förr.
 
Likt molnpuffar på en himmel blå.
Där några är ljusa och lätta.
Medan andra är lite mera grå,
outalande och difusa.
 
Men vissa tider genom livet, har molnen varit mörka.
Ja nästan hellt svarta, som åskmoln.
De molnen har, med sitt kalla hårda regnande
och åskans vrålande dån,
kuvat, slagit, utnyttjat och hånat mej
Något som satt djupa spår i mitt innre.
 
Det känns som om jag aldrig hellt,
kommer att kunna skingra de mörka molnen
Tillåta mej vara riktigt trygg.
Ett försvar ligger dolt, innom min kropp
Som bevakning, ett skyddande pansar
 
Om åskans mörka moln,
plötsligt hastigt, tonar upp igen.
För att ännu en gång, gripa tag i mej,
Som så många gånger förr.
Nu förstelnad i en spänd kropp, med värkande muskler.
 
Då de vita, rena, ljusa, glada, varma molnen
som lätta skyar
En sommarbris smekning på kinden
Ger välbefinnande rysningar, genom kroppen
Där kännslan av kärlek ger förvirring.
 
Därför att kontrasterna, mellan molnen är så stora.
Men jag försöker med trevande steg, halvt i blindo
sakta vandra min stig fram, dag för dag.