Middags ro:

 

I går kväll efter middagen då lugnet lägrade sig i stugan och disken var avklarad. Då hundarna följde med husse ut i hans verkstad. Det här är en sådan skön stilla stund då endast sprakandet från spisen hörs i tystnaden. Plötsligt över golvet jäktar en liten mus fram. Allt medan den knäpper och knastrar med sina små tänder på ett mycket lustigt sett. Den letar och söker efter kvarglömda tappade smulor sedan jag fixade middagen.

Jag sitter på stolen och iaktar den lilla musens framfart i jakten på föda i förstelnad förvåning. Det låter ju fåningt att berätta att man är rädd för en ynka liten mus. När man från barnsben är van vid djur av alla slag. Men rädd, jag vet inte ens om jag verkligen är rädd ! i den benämningen. Känslan är nog mer att jag känner ett starkt obehag, över att jag tycker det lilla djuret springer runt allt för kvickt. För att jag ska hinna ha kontroll över var det befinner sig.

Man har dessutom en klar uppfattning om att de här djuren, bär smitta med sig Tänk om den biter mej, hua lien!! När jag sitter där på stolen och tror jag har läget änndå under kontroll, just för denna stund.

 Så styr plötsligt djuret sin väg rakt emot mig. Jag dunkar handen hårt i bordet och skriker till,. Allt medan jag håller fötterna högt upp i vädret. För att uppmärksamma djuret på, att här är det fara, så stick din väg! Man tror ju då att det lilla krypet ska hajja till, för att sedan snabbt försvinna tillbaka varifrån han nu kom.

 Men icke ! Musen stannade upp framför min upphöjda possition. Där ställer den sig på bakbenen, sniffar lite nyfiket med sin lilla spetsiga nos. Jag håller andan så länge att jag nästan tror jag ska svimma och trilla av stolen. Men tillslut bestämmer sig den lille musen sig änndå för att inte bry sig mer om mej.

 Jag tycker mej nästan se hur han ruskar på huvudet och rycker lite på axlarna, när den vänder och går nu lite lugnare tempo tilbaka över golvet mot köksbänkarna återigen. Sniffandes, sökandes mellan fogarna kring stenplattorna på vårt köksgolv. Jag drar ett välbehövligt andetag och känner hur den lilla musen ler i smyg åt mej. Gäckande min rädsla över att den bara finns där på mitt köksgolv. Utan att den ens är det minsta rädd för mej! Jag upptäcker min kamera som ligger på en bänk på andra sidan köket väl inlagd i sitt fodral.

Men hur gärna jag än vill ta några bilder på den lille tuffingen som vågar utmana mej så här. Så förmår jag mej inte till att ta mej över golvet, till andra sidan köket. För att hämta kameran. Just som jag nästan gett upp hoppet om att den lille musen ska ge sig iväg från köket, så jag kan lämna stolen.

Då kommer Mongo in spatserande med svansen rakt upp i vädret. Han ser lite undrande på mej, kisar lite med ögonen så där som bara katter kan. Knycker på svansen. Men så fångas kattens intresse av musen som just gömt sig bakom krokarna med handukar. Nu blir det katt och råtta lek tänker jag lite illvilligt. Nästan samtidigt som jag ryser till och tycker synd om den lille gynnaren som snart kommer att gå ett hemskt öde till mötes. När katten får tag i honom.

Men hör och häpnad, musen fortsätter spatsera runt på köksgolvet. Nu under översikt från Katten.  Som ser intresserat på musen med framåtböjda öron, följande dess rörelser. Men den lille musen verkar inte det minsta förskräckt över våra stora grårandiga bamse till katt. Mongo som inte tycks förstå hur en vuxen katt ska reagera i en sådan situvation. Går stilla sakta över golvet fram till den lille musen som nu trycker sig mot golvsockeln.

Mongo böjer huvudet mot musen och jag håller andan av förskräckelse över vad jag nu kommer att få uppleva för otäckheter i mitt kök! Men till min oerhörda förvåning, nosar den stora katten bara hellt lugnt på den lille, vänder sig sedan och lämnar honom hellt oskadd kvar. Musen som nu inte längre, tydligen vill leka med faran. Fortsätter efter golvlisten fram till kylskåpet där den nu sätter sig i trygghet, för att pusta ut efter kattmötet.

 Jag lägger ny ved på glöden i järnspisen, snart blossar en livlig brasa som värmer köket på nytt och allt är som vanligt igen. Men efter frukosten i morse. Just då hundarna gått ut för att rasta sig. Lillhusse vinkade hej då för dagen när han gick förbi köksfönstret på sin väg mot busshållplatsen.

 Ja då när allt var stilla och lugnt, jag går igenom nyheterna på min laptop.  Just när kaffet håller på att svalna som allra bäst i koppen. Kommer husse in med nyvärpta ägg från hönshuset. Då just precis, då bestämmer sig den lille musen sig  för en ny runda kring vårt köksgolv. Jag hinner se hur den försiktigt smyger fram under kylskåpet. För att på morgonpigga fötter raskt kila förbi mannen som just lagt ifrån sig äggen i skålen på köksbänken. Mannen som finner sig mycket snabbt böjer sig hastigt ned tar musen i svansen. Bär med långa kliv musen långt bort bakom vårt ena uthus där den för passas. Allt medan mannen skakar av skratt åt mej, som rädes över en ynka liten näbbmus.

Annonser

ÄNNU EN GÅNG:

Måndag morgon och en alldeles ny vecka !

Vad kan man säga om det ? Under helgen har nätterna åter igen varit vansinnit kalla med temperaturer på under 25- 30 grader. Inget tycks hjälpa mot denna intensiva kyla, som bara vill tränga in mellan timmerstockarna i det gamla huset. Hur man än eldar och klär på sig extra med kläder, så känns kylan genom märg och ben !. Som de gamla sa förr. Konstigt uttryck.

 På mej värker lederna som blir stela i kylan. Mina reumatiska problem ökar markant. Månen lyser så gul och rund under de kallaste av nätter. Men dagarna har varit underbart soliga och fina. Solens värmande strålar lyckas hjälpa vår termometer upp till -10 grader i alla fall. Promenader ska vara så bra mot ledvärken säger dokton. Som lydig patsient följer jag hennes råd och promenerar med kisande ögon, mot solstrålarna som brytes mot den vita snön. Solen gör mej så glad även om värken tycks bestå.

Just nu så snöar det lite extra och fyller på de redan så stora snömängderna, som vi redan berikats med denna långa vinter. Det närmar sig mot slutet av Februari. Jag längtar efter våren vilket inte är nytt eftersom min längtan startade redan under Nyårs dagen. De som lovsångar vintern fortfarande och gnider sina händer i renaste lycka och välbefinnande över den snörika vintern är väl alla Vasalops dyrkare och skoteråkande ungdomar. Som far förbi i långa glada karavaner på skoterleden. Här bakom vår lilla gård, så fort som de är skollediga.

Glädje och en oväntad händelse.

Glädje kan vara många olika saker.

Den här helgen bestod den av besök hos några av våra barn och deras familjer. Först ett besök i Norrköping hos den äldste sonen. Där har ju Aladdin som är tre år blivit en storebror. Lilla syster Ametist har redan hunnit bli en och en halv månad innan vi hunnit göra vårt första besök efter hennes födsel. Som om det inte räckte så hade även både svärdottern och den lille killen fyllt år.  Så klart att att allt genast blev till en fest då vi träffas med massor av god mat och roligheter med småttingarna. Vi som hade startat vår resa i tidiga ottan och var redan på morgonen vid tiotiden i staden. Jag ,svärdottern och den lilla tjejen tog en promenad ner på stan. Medan mannen, sonen och lillkillen tog bilen för att uträtta några ärenden på stan. stan. Därefter låstes bilen och parkeringen betalades för att bilen skulle få stå tills dagen efter.

 Men när vi kommer ut morgonen efter, så går det knappt att låsa upp dörrarna. Men efter trixande och fixande så knäpper det till i den ena dörrens lås. Vi lyckas få upp ena framdörren på bilen och min man ska starta då vi märker att batteriet är hellt urladdat suck vad jobbigt! Nu ser jag att det lilla barnbarnet nog fingrat på innebelysningen i biltaket. Vi försöker stoppa folk som åker förbi på gatan men ingen har startkablar . Inte ens den polis som jag pratade med kunde hjälpa oss. Läget verkade rätt så kört och jag kunde se mig själv på en promenad i halkan till macken för att behöva införskaffa startkablar.

Men så kommer en bil sakta och lugnt efter gatan. Mannen som kör stannar till alldeles inntill oss och parkerar sin bil. Jag frågar honom om han möjligtvis har startkablar? Jag tror inte det, men ska se efter i bagageutrymmet svarar han . Efter en titt i sin baklucka skakar han beklagande på huvudet, tyvärr inga kablar. men jag  kanske kan hjälpa er änndå! säger han.

 Kan du då skjutsa mej till macken, undrade min man? Nej jag har druckit svarade mannen, som nu stod lutad mot sin bil. Var på han höjer handen med bilnycklarna i. Ta bilen själv till macken, jag väntar här. Säger den alkoholpåverkade mannen i en genrerös gest. Min man som nu ser hellt paff ut svarar. Men vågar du låna ut din bil så där till en främmande person ! utbrister han snopet. Ja ta bilen bara jag vågar inte köra mer i dag, säger bilägaren och tar några vingliga steg över gatan, på väg mot sin port. Efter att ha kastat över bilnycklarna till maken. Vi ser överraskat på varann men så kan jag märka hur hoppet växer i ögonen på maken och han säger. OK jag är snart tillbaka. 

 Allt ordnade sig och bilägaren väntade vid trottoarkanten tills hans bil var tillbaka på hans parkeringen igen vi kunde fortsätta vår resa. Mannen gick in till sig för att sova ruset av sig . Mycket ska man vara med om. Men det här var en oväntad händelse.

Tacksamma kunde vi nu utan mera problem fortsätta vår resa till Solna för nästa besök. Denna gång hos yngste dottern med familj. Där blev vi nu bjudna en smaskig lunch med indisk kryddning, som var sagolikt god. Lille Amadeo som är 2½ år bjöd på semlor till efterrätt. Så ni förstår att vi var proppmätta hela resan hem till Dalarna igen. 

 

Efter helgen:

Så var det då vardag igen!

Alla hjärtans dag med blommor och choklad är nu förbi för denna gång. Men jag tror många av oss blev uppmuntrade i kylan av en festlig dag så här i vinterrusket. Några kan ännu en liten tid vila sina blickar på kanske ett rött hjärta av papper, som målats av en stolt kärleksfull och gullig liten unge. Eller en röd ros av kärlek från sin älskade. Andra kände kanske glädjen i en blick av beundran från någon vän. Eller blev bjuden på en bit choklad som fick smälta i munnen. En dag då vi fick påminna oss om att vi har någon att tycka lite extra mycket om. För mej kändes det som om jag är berikad av många att älska och tycka om. Men det är också en vecka för alla de som drabbats av någon hjärtsjukdom. Så ett litet bidrag i någon insamling kan även vara på sin rätt.

Här snubblar nu dagarna fort fram, trots att månen nu närmar sig full, så obevekligt kall i sitt bleka sken. Några lätta snöflingor dalar stilla och lugnt mot den redan tjocka snön. Igår kämpade snöslungor och lastbilar för fullt med att röja undan, köra bort de största snöhögarna som samlats under vinterns snörika dagar.

Så nu har vi nyplogade fina trottoarer, för att lättare kunna ta sig fram på, mellan de olika butikerna i Leksand.

Här utanför mitt fönster behöver fåglarna få hjälp med påfyllning av fröer i sina matplatser. Eftersom det nu är extra svårt för dem att få tillräckligt med mat i kylan. De flyger runt i en lustig fågeldans dyker sedan ned på sitt matbord för att hämta ett frö, att ta med upp i den stora rönnen här utanför. Där har de redan sedan länge ätit slut på alla höstens rönnbär. Talgoxarna vill även gärna bli serverade talgbollar. Nu då de behöver extra mycket fett i vinterkylan. Vi fyller på deras förråd nästan var dag och åtgången på fågelfrö är ansenlig.

 

Ljuset är på väg:

Trots att ljuset nu är på väg tillbaka och att solen skänker oss de mest strålande väder man kan önska. Med rikligt solsken om dagarna. Som är så fina med ett underbart skidföre som lämnas kvar i spåren för alla dem som vill lockas ut för en skidtur.

Man kan känna lusten att vända ansiktet mot solen och riktigt få njuta av den värme som faktiskt ges nu när allt är stilla och tyst.

Även om nätterna fortfarande är alldeles för kalla för min smak. I natt med minus 17 grader. Det medför att under tidiga moronen är fortfarande stugan kall efter nattens kyla.

Men just nu jäser bulldegen i sin bunke för att snart bakas ut till både kanelbullar och semlor. Brasan sprakar tappert i sin spis när värmen sprider sig och blandas med doften utav kardemumma, kanel och mandelmassan så söt. Allt under glada gläfsande hundars gemytliga sällskap.