Åren går fortare än man tror:

Våran Get Gerthrud har uppnått den aktningsvärda åldern av 22 år. Nu är hon gammal och vis i gården, bland djuren är hon äldst.

 

Hennes glada bräkanden lockar oss ständigt till sig, för att vi ska klappa och kela med den gamla skäggiga damen.Men det hon nog älskar allra mest, är när hon får ta del av kompost påsen Den vill hon alltid sortera hellt själv.

Hon väljer snabbt och noga ut de läckraste innehållet först och där är ju en salig blandning av diverse skalrester, frukt och grönsaker. Väl blandat med brödkanter, ost rester och lite av varje. Ja Gerthrud gillar det mesta, till och med rökta lax skallar och skinn åker med. Vi har för länge sedan, redan insett att Getter är riktiga allätare.

Får hon som hon vill så äter hon upp både hallon och vinbärsbuskarna. Just nu är det fallfrukten från äppelträden som står i fokus för henne.

Men utöver allt det hon sätter i sig så vill Gerthrud även ha sin vanliga ranson av pellets och hö. Ja det var lite om Geten Gertrhud ! 

Annonser

Solen som gick ned i går:

 

Solen som gick ned i går, byttes snabbt av regn och höstrusk. Lika fort som löven dalar från träden. Täcker marken och bildar täcken av multnande gula höstlöv.

Lika snabbt rinner vattnet i takrännorna. Bildar rännilar som snart växer till små vattensamlingar runt mina fötter. Där jag går med röda gummistövlar, med vita snören och med uppfällt paraply. I sprakande, uppiggande, glada färger. Försöker jag hålla modet uppe, känna tillit, till att allt nog ska gå bra. Trots tyngden i svåra sjukdomar och oron kring den så långa ovissheten.

Jag tänker att just som sommarlovet stod för dörren. Då startade allt det svåra för oss. När mannen insjuknade hastigt med en tia-attack. Det var då man hittade väl instoppad i hjärnmassan en tumör. nu på Tisdag läggs han änterligen in för mer provtagning och röntgen. Det har ju gått nästan en hel sommar av en oändligt långdragen väntan på besked. Men ingen ska tro att vi bara suttit här i stilla väntan. Nej jag har ringt många gånger. Pratat, bönat, bett försökt få mer hjälp

 lite snabbare. Men inget har hjälpt! Även om alla sjuksköterskor och läkare har varit de underbaraste, sötaste och mest medmänskliga. I sina försök att stödja hjälpa och underlätta. Symtom med mediciner och tröstande ord.

Så har det inte lyckats fixa tider på sjukhuset, snabbare för den skull. För att utreda vad man kan göra och om tumören spridit sig i kroppen.

Något måste vara mycket fel inom vår Svenska sjukvård i dag. Vill vi, i det här landet att det ska vara så här?? Jag trodde i min enfald, att vi hade den bästa sjukvården och att alla med svåra sjukdomar snabbt kom under behandling. Allt för bästa reultat. Men nu ser man tydligt att det saknas massor av resurser inom sjukvården.

Man bör inte heller glömma, att det är inte bara den sjuke som drabbas. Utan även en rad anhöriga. Som bara i vårt fall handlar om fru, åtta barn med deras familjer. Alla som sakta trasas sönder och samman. I utmattning av ovissheten och oron kring att inget görs, för den drabbade sjuke. Som änndå är en älskad make, pappa, svärfar,morfar och farfar. Där vi dag för dag ser hur han försvagas av stressen och ovissheten kring hans person.

Vad krävs för att vård skola och omsorg ska bli bättre och tryggare i våra liv??

Man hör allt vanligare om gamla, sjuka, som på olika sett far illa inom vården. Där stressen för de som arbetar blir allt tyngre och mer omänsklig

Skolan som brister, där många barn drabbas, av olika kränkningar och mobbing. Vill vi att våra älskade barn, ska ha det så här hela dagarna i skolan. Hela sin uppväxt?? Vad sätter det för spår, i deras utveckling ?? Vilka möjligheter till lärande har man, under sådan press?? Även om man inte som elev är utsatt personligen själv. Men lever med det nära sig, i sin vardag, under hela sin skoltid??. Hur kommer nästa generation av vuxna då att se ut, var hamnar människovärdet??

Vill vi som anhöriga eller föräldrar utsätta våra barn, gamlao och sjuka för sådant onödigt lidande??

Eller går det att göra en omprioritering, om vad som är viktigt, vad som är livskvalite.

En tom träsoffa :

 

 
Lillans såpbubblor dansar i vinden och försvinner för gott!
Hon doppar på nytt, blåser ut nya bubblor som fortsätter dansen
Hennes lockar glänser i solen och kinderna färgas i rosigt rött.
I den glada upphetsningen över regnbågs färgade dansande bubblor.
 
 Snart är de sista sommardagarna förbi, ändast 
 minnen av ännu en svunnen sommar.
 Den målade gamla blå träsoffan står tom och 
 övergiven, liksom sandlådan alldeles intill.

Den första September:

 
Dimman och fukten ligger som ett grått täcke över gården och gömmer vissa bitar av trädgården hellt ifrån insyn. Vilket ger en viss tyngd i sitt uttryck.
 
Med de små vaktlarnas lustiga läten, blandat med tuppkycklingarnas spretiga försök till galanden, som oftast slutar i sprucka skrän. Ser gården onekligen lite spöklik ut, i denna tidiga höstmorgon. Inget som stör oss som bor här något nämndvärt. Men änndå med en lite speciell känsla är det. När man ser sig omkring i omgivningarna, en sådan här fuktig frisk morgon.
 
 
Inne i stugans ljus och värme, är det redan full fart med morgonsysslorna. Lillhusse packar de saker som han ska ha med sig en sådan här vanlig skoldag.
I köket doftar kaffet som blandas med dofter från havregrynsgröten som just står rykande varm på tallriken, rikligt blandad med nykokta äppelsylten.
Rostade bröd med stekta ägg, bacon och tomater fullgör en stadig frukost. Som ska mätta Lillhusse ännda tills skollunchen fyller på av sina menyer. 
 
Mannen kommer leende in genom köksdörren med den lilla korgen fylld utav nyvärpta ägg. Hönsen har varit duktiga på att värpa denna sommar.
Med honom kommer en liten flock glada hundar med viftande svansar hälsar de glatt godmorgon åt familjen. Efter sin allra första vända runt tomten denna morgon. Hundar med fuktiga daggstänkta pälsar som har sprungit i långgräset verkar fräscha och pigga i sin start för dagen. Men snart ligger de utslagna över köksgolvet och i nästa ögonblick sover de så snusande gott.
Lillhusse drar på sig ytterkläderna och med några vitsiga meningar säger han fortfarande skrattande hej då!
När han passerar verandan i långa kliv sträcker han snabbt ut ena armen och fångar två stora gula äpplen i farten. Av sorten ”Transperant Blanch” som hänger lockande nära på sina frukttyngda grenar. Det ena äpplet åker snabbt ned i fickan men det andra mister fortt en stor tugga. Varpå han vänder sitt leende ansikte mot mej ännu en gång, där jag står i dörröppningen. Så försvinner han snabbt med ett par långa kliv på sin väg mot busshållplatsen.
Fortfarande lätt förnöjsam med kärleken till ett barn, levande i hjärtat vänder jag åter tillbaka ni i köket
Där rofyllt sovande hundar lugnt sover gott!
Jag häller upp ytterligare en kopp kaffe med mjölk, innan jag sätter mej vid datorn för att se nattens nyheter och möta dagen.