Tips i kalla vintertider:

Något att pyssla med när vinterkylan sätter in!

Månaden gick fort och strax är vi inne i November. Alla helgons helgen närmar sig nu med fart. Pumporna ska lysa upp i nattmörkret, utskurna med konstfyllda ideer. Ska de pryda sina platser väl. Locka till figurer i vackra snälla och i skräckfyllda grin. Med lågors flammande leenden in i vinter kylan. Ännda tills frosten och nederbörden, av nätter i olika temperaturer. Låter pumporna säcka ihop och dö. Det är livets ständiga kretsgång. För att bli till mat åt hungriga småfåglar och rådjur. 

Inne i stugan värmer vi oss gott, med sprakande brasa och varma drycker. Där dofterna från dryckerna, blandas med brinnande björkved. Nu är det tid att plocka med sparade sommarminnen. Jag har kommit på iden med hemtillverkade böcker.
Ja jag menar att man tar de bilder som man gillar bäst och komponerar ihop till en vacker bok.

Boken gör man över nätet. här kommer några bilder på de två böcker som vi redan fixat! Men man blir snart sugen på att få till ytterligare böcker.

Jag går i mina tankar och funderar skarpt på att skapa en bok med mina  egengjorda recept. Kanske även en bok om vår trädgård som man ju alltid vill föreviga. Den första boken som vi gjorde handlade om Vindvittras hundar.

Boken kom till av en slump. En gång när jag köpte hundfoder, så fick jag ett gratis erbjudande om att göra en bok över nätet, från Royal Canin. Själv blev jag imponerad över hur fin boken blev, vilket lockade mej till fortsättningen.

Annonser

Frostig morgon!

Dagarna flyter fram och höstens frostiga mornar gör oss påminda om att snart är vintern här igen. För mej känns det som om sommaren varit allt för kort.

Mannen som nu är hemkommen ifrån sjukhuset, återhämtar sina krafter snabbt och jag har fullt upp med att passa på honom, så han inte glömmer bort sig och lyfter för tugnt. Eller på annat sett överanstränger sig för mycket. Efter sin hjärnoperation. Håret har redan börjat växa ut och fram kommer en lite silvrig stubb, som nog snart ska dölja det 21 stygn långa böjda snittet. Älsklingen vill så mycket och känner sig lite begränsad just nu.

Om en vecka är det Novemberlov för lillhusse. Jag tar då honom med på en resa över lovet, till solen och värmen. Där ska vi hämta nya krafter för kommande vinter. Mannen som vill stanna hemma får besök av näst yngste sonen med fru och barn. Under tiden som vi är borta.

Trädgården är höststädad och slumrar redan i väntan på en ny vår. Snart är det dags för vinterhjulen att ta plats under bilen så vi kan få ett bättre grepp mot kommande halka. Krukorna står vackra med vinterprydnad skänker uppmuntran i mörka kvällar och hälsar oss välkomna då vi varit hemmifrån.

 

 

Nio dagar efter operationen:

 

Nio dagar efter operationen ! Mannen har flyttats med ambulans från Akademiska i Uppsala. Till hemsjukhuset i Mora, för två dagar sedan. Nu är det lättare/ närmare för mej att hälsa på min älskling. Han mår så mycket bättre. Nu fungerar talet som det ska igen . Svullnaden är nästan hellt borta .

Men fortfarande kan han ha svårt för ett och annat litet ord. Läsning går bättre och bättre för varje dag. Men en del längre ord får han dela upp i stavelser. Framför allt ser han oförskämt pigg och glad vilket är en stor lättnad för oss att se.Under mössan visar han oss ett stort långt böjt ärr där stygnen ännu finns kvar, tills början på veckan. Men redan nu börjar man prata om hemgången. Vi imponeras av hur skicklig sjukvården ändå är.

Fortfarande finns så klart mycket kvar att arbeta med. Nu ska patologen gå igenom den borttagna tumören för att undersöka den med prover och mickroskopisk nogrannhet. Så visst finns det fortfarande ett orosmoln över vår tillvaro.

 Men för stunden så har man ju änndå lyckats ta bort hela tumören och en bit runt den, utan att skada viktiga delar av mannens hjärna. Vi kan bara känna stor tacksamhet mot alla de som arbetat med att hjälpa oss att göra sitt bästa för mannens tillfrisknande.

Röda Äpplen:

Fortfarande står äppelträdet fyllt av sina röda vackra dekorativa frukter som nästan tycks lysande i solens sken. Som för att locka oss närmare intill sig, för att plocka av dess saftiga, söta frukter.

Jag kunde inte låta bli, frestelsen blev allt för stark. Den lockande röda färgen på de fina frukterna, skrek i sin tystnad. Kom skynda, plocka oss alla innan vintern förtär oss i sin kyla!

Barnen reste tillbaka till stadens sus och dus. För att starta upp vardagen åter, med arbeten och dagis. Men här hemma kan vi ännu gädjas av de minnen de lämnade efter sig. Bland annat de fina höst smyckningarna i form av kransar.

Själv har jag exprimenterat lite och fick ihop en god marmelad. Som passar lika bra till lufttorkad skinka, och ostar med ett glas vin till. Som till rostat bröd och te vid frukostbordet. Här kommer receptet!

Min egen äppelmarmelad:

6-7 st. äpplen (skalade och skurna i mindre bitar)
1. dl. socker
½ dl. sylt socker
1 tsk. malen kanel 
kokas  tills äpplena är nästan genom kokta.
blanda i
1 dl. russin
1½ dl. rött vin
låt sjuda några minuter ytterligare tills allt blandats
låt marmeladen få hållbarhet med Atamon efter beskrivning på flaskan.
 
 

Lång väntan:

Tid släpade sig fram, endast klockans tickande eviga gång hördes. Dagen blev till en evighet. Samtidigt som livet fortsatte sin vanliga dag . Med skrattande glada barnbarn, som ständigt pockade på sin farmors uppmärksamhet.

Men farmor då !du måste lyssna när jag pratar med dig. Säger plötsligt snart fyra åriga Aladdin, där han står framför mej. Med armarna bestämt i kors  ser han nu på mej, med stränga uppfodrande blickar i sina vackra bruna ögon. 

Där jag sitter i den sköna läsfotöljen med telefonen i ena handen. Efter  som det känns för mej, som hundrade försöket att nå rätt kirurg. Tre dagar efter ingreppet och jag bara måste få lite mer fakta om och kring mannens operation. Att allt är klart. Att han opererades i måndags morse vet jag. Men nu var det redan onsdag. Att mannen själv har drabbats av Afasi var inte så svårt att räkna ut ! Det kunde vi ju höra när vi försökte prata med honom i telefon. För han klarade inte längre att prata mer än ett och annat kort ord i hackade oförklarande meningar. Vi kunde höra hur frustrerande det även kändes för honom. Vi förstod att det bara var orden som trasslade för honom. Vi tänker att det är en nyoprerad. Med svullnad och sår som kanske förorsakar det här. Att det nog blir bättre om någon vecka. Men nog känns det osäkert. Då ingen läkare ännu pratat med mej och berättat hur allt gått med själva ingreppet.

Jag hör åter lille Aladdins klara röst. Men farmor varför är farfar hos doktorn så länge? jag vill att han ska vara här nu.

Jag kramar om den lille pojken och visar honom en bild på mobilen. Som yngste dottern tog då de var på sjukbesöket kvällen innan. Bilden visar farfar som sitter i sjuksängen i den traditionella vita sjukhus skjortan och med sitt lite svullna huvud efter ingreppen i ett stort vitt bandage.

Bara att få se den älskade mannen och farfadern betyder mycket för oss alla i familjen.  Visst även något lugnande att se honom ändå sitta där av sig själv. Utan stödjande kuddar och med ett litet leende i sin fortfarande trötta blick.

Älskade gubbe! så kär för oss alla.

Oväntat besök:

 
 
Höstmörkret kryper inpå oss i stugan, regnet smattrar på fönsterrutorna. Kraftiga vindar slänger sig med all styrka, mot den lilla stugan och kramar nästan musten ur de gamla brädorna. Vi sitter nedbäddade i sängen med de sköna plädarna om våra kroppar och ser på ett vanligt nytt nyhets program från TV-4.  Då vi plötsligt hör hur det bultar på dörren. Mannen, sonen och jag ser med förvåning på varann. Undrande ställer jag min tekopp åt sidan på det lilla bordet alldeles intill mej. Vem kan det vara  som kommer i denna tid Klockan har ju redan passerat tioslaget, en vanlig vardagskväll.
 
Vi har den senaste tiden, sedan mannen känt sig allt mer trött, dåsat framför tv-n om kvällarna. I vårt sovrum, för hans bekvämlighet.
Nu reser jag mej upp, för att gå och se efter vem det kan vara.
 
Hundarna hjälper till med sitt ivriga gläfsande berätta för oss, att det nog nu händer något ovanligt, så här i deras bästa sovtid för natten.
 
Till vår stora överraskning så är det äldste sonen med fru och två småttingar
som väntar utanför ytterdörren i ruskvädret. De har tagit ett tidigare tåg för att besöka oss. Innan pappa åker in till sjukhuset, för sin operation.
 
De tänker vara här någon vecka för att vi ska känna stödet från dem alla. Barnen har verkligen överträffat sig och avbyter varann så det ständigt finns någon av dem här i närheten. När sjukbussen stannar vid Akademiska på fredag morgon med mannen. Så möter yngste dottern upp där, väntar för att följa sin pappa till läkaren och inskrivningen på sjukhuset.

Höstmörkret:

Höst i våra bröst:

Dimman ligger tät, fukten dryper och droppar från träd och buskar. När jag rastar hundarna i sin första morgon promenad. Gryningen är nära, men det är fortfarande mörkt. Det ännda som bryter tystnaden är en och annan enstaka bil som far förbi bakom buskarna ute på riksvägen. Man hör att vägbanan är blöt efter nattens regn.

Mina tankar vandrar runt i mitt huvud. Har jag gjort vad jag kan, eller har jag kunnat göra något mer ? Är det något som jag missat? Vad är bäst för honom min älskade man?

Ja det är ungefär så som jag känner. Där min vandring följes av en flock morgon pigga hundar, som traskar tätt intill min sida på mjuka tassar.

Tiden rinner iväg och läkarens senaste samtal gav ingen ljusning eller någon större hoppfullhet. Men det var änndå brottom med operationen och strålningen för att ta bort så mycket som går av det aggresiva växandet av blodkärl i tumören. Sjukhuset skulle snabbt skicka en tid för när mannen ska komma för det viktiga ingrepp som man beslutat att göra. 

Redan nästa dag står jag vid brevlådan i väntan på posten med det viktiga brev som vi nu väntar på. Men inget brev kommer. Alla följande dagar är jag i en envis väntan på posten. Men brevet som vi väntar uteblir, trots att doktorn sa det var brottom. 

Men då dagar av väntan åter blir till vecka, tar mitt tålamod i väntan slut.

Jag ringer sjukhusets kordinator och undrar bara när mannens tid för oprationen är bokad? Kvinnan i andra sida luren har just återkommit ifrån en veckas semester. Hon låter utvilad och pigg, men vet inte något, om det senaste på sitt jobb. Jag berättar om det som sagts i senaste läkarsamtalet. Hon upptäcker att mannen inte är inskriven i någon vänte lista, för kommande operationer?

Han äter fortfarande Trombyl och det är ingen som sagt till att han ska sluta med! Vi är inte så kunniga på sådant, som har med medicin att göra. Vi följer endast de besked, som delas ut från hans läkare.

Men jag säger att han tagit sin sista tablett nu på morgonen. Eftersom det nu är en fredag, så vill kordinatorn ha på sig till mitten på nästa vecka. Innan hon kan åter ringa mej tillbaka.

Jag känner mej så uppgiven och tänker att jag kanske borde själv ha förstått att man inte kan äta blodförtunnande medicin, samtidigt som man opereras.

Vad är mest livskvalite? Hur kommer han, min käre make att må efter operationen/strålning, som han nu måste gå igenom ? Vad orkar han rent psykiskt med? Vad är rätt och fel i de beslut som tas?? Ja som ni nog kan förstå så haglar frågorna tätt inom mej.

Till min stora förvåning så går det bara två timmar, efter Kordinatorn och mitt tel. samtal. Innan hon ringer tillbaka till mej igen. Den här gången för att berätta, att man nu bokat in nästa fredag för operationen. Så nu blev det snabba tag ! Men vad hade hänt, om jag inte själv hade ringt upp Kordinatorn från början ? Min man fanns ju inte ens uppsatt för operationen på listan för kommande operationer.

 Är det så att alla sjuka måste ha någon som tar hand om dem? Hjälper till att hålla koll, så man inte blir bortglömd, tappas bort i systemet. Vad händer med de som är gamla och ensamma. Eller för sjuka för att klara sådant som man borde slippa.