En dag i Mars:

sidensvans nya bilder jan 001

Solen och ljuset återvänder. Men det är kraftiga vårvindar som kramar om sliter i våra frusna, bleka, vinter trötta kroppar.

Medan jag lägger ett nytt trä på brasan och försöker hålla värmen kvar inombords. Pryder jag bordet med friska tulpaner i blandade färger. Klappar om gosiga hundar efter den raska promenaden som gett mig köldnupna röda kinder

Här har tiden stått stilla som i ett natt mörkt vakuum. När en inflammatorisk svullnad tog över i mannens hjärna. Skapade en främmande värld av oförklarligt beteende och en vinglig het i den kraftigt försvagade högra sidan av kroppen. Jag väcker honom nu. Med nybakat bröd och doftande kaffe, medicin dosen och en puss på pannan. Han ler lite förvirrat och med sömndrucken blick,ser trött leende på mig. Innan jag hjälper honom upp i sittande läge. Drar ifrån gardinerna låter solen skina in i sovrummet. Medan jag andas ut, känner hur oron sjunker undan för en liten stund. Efter som han legat still, sovit medan jag var ute.

Vårt lilla paradis, den platsen vi valde att bygga vår framtid på. Är inte alls anpassad för en funktionshindrad att ta sig fram. Här är det fullt av trappor och trånga gångar både inne och utomhus. Hur jag än försöker finnas till, hjälpa, stödja och leda. Så hör jag med hjärtat i halsgropen. Titt som tätt hur mannen faller skadar sin ömtåliga, svaga kropp. Som är nu är full av blessyrer, sår och blåmärken i skiftande färger. Sår som är svåra att stoppa blödningar på. Han har blivit en stjärna på att klara att äta med vänster hand ,nu när den högra är obrukbar. Ja han klarar det mesta med den vänstra. Men han kan känna sig så otålig och vill klara sig . Glömmer att han inte kan vissa saker själv.Det är oftast då som olyckorna är framme. Det känns som om olyckan sitter bakom hans ena öra.

Så snart jag inte är i närheten och kan hålla honom under uppsikt. Viskar olyckan och lockar honom till tokigheter som han inte borde.

Men det finns ju ännu glimtar av solen i mörkret! det lilla område med cancerceller har minskat med mer än hälften och sådana besked gör mig så glad,förväntansfull och varm om hjärtat. Man hoppas på att svullnaden och vätskan ska dämpas så den inte ska trycka på de viktiga delarna i hjärnan som hjälper honom att fungera på ett bra sett. När det känns allt för tungt så kommer alltid någon av barnen med en stund av glädjen och man har det ju änndå rätt så bra trots allt !

Barnbarnens glada skratt när vi träffas. Eller deras gulliga röster på telefon gör mig upp rymd under flera timmar. Det är då jag tankar med nya krafter för att klara alla svåra utmaningar .